Jaa faktiskt... livet är fan som en citron!

Dem kan vara fina att se men fan så sura när man biter i dem..

Hmm fatta ni det där? Nej, inte jag heller!

-

Har gjort ett nytt besök hos vännen med barnen! Och denna gång inte lika slut mer än av hennes sällskap... Det bara suger energi ur mig.. och jag blir så matt.. vill inte stanna där längre än  nödvändigt!

Men barnen! Dem underbara barnen! Herrgud säger jag bara!

I två å en halvtimme satt jag med alla tre supertätt i soffen! En på vardera sida om mig som trök sig emot mig och den tredje i knä på mig!

Där satt vi och mös och kollade på barnprogramm! Tills föräldrarna deras kom upp!

-

Har dessvärre kommit till den punkten med pojken att det just nu bara är! Och när jag tänker efter så är det så typiskt mig det här.. nu har det gått tre månader som alltid med mina förhållanden och jag känner att det kan lika väl ta slut... vi kan lika väl aldrig ses..

När ska den perioden i mitt liv växa bort? När ska jag klara av ett seriöst förhålllande på riktigt..

När ska jag känna den där känslan att: "dig vill jag vara med för evigt?"

Det är allt en bra fråga det ni...

Hmm...

-

Nehej....